Yes-mind

Gårdagen försvann alltför snabbt. Min lilla sjukling Amanda var uppe nästan hela natten till igår och skrek. Och oj. Vad. Hon. Skrek.

I vanliga fall är hon en nöjd och ganska tyst tjej som sover på nätterna, så det var verkligen ett uppvaknande och en påminnelse om hur bra vi har det. All ära till föräldrar med barn som har kolik, tänkte jag när jag vaggade henne till sömns vid halv tre-tiden och sedan inte vågade röra mig en millimeter.

Så mycket lättare det gick när jag släppte min egen föreställningen om hur natten borde ha sett ut och mitt; Nej, det här får inte hända. Nej, det här går inte. Nej, jag orkar inte. För Jo, det här får hända och det händer. Jo, det här går. Jo, jag orkar. För vad är det för mening att lägga energi på att göra motstånd mot det som redan händer? Ingen alls. Så idag, let´s do it with a yes-mind.

Intressant nog, hade jag alldeles nyss skrivit klart detta inlägg (fast ännu bättre så klart) för att sedan råka radera det. Hmm.. Vad säger vi om det? God loves fun:)