Mentala trösklar

I förrgår när jag var ute och sprang blev några av mina mentala trösklar uppenbara. Ni vet, de där sakerna vi fått för sig vara sanna men egentligen bara är föreställningar, som begränsar hur vi ser på oss själva och vad vi tror att vi klarar av. En av mina föreställningar har varit att en mil är sjukt, sjukt långt att springa. Och att om jag sprang så långt skulle jag förmodligen lägga mig ner och dö efteråt. Så inte helt otippat möte jag en mur av motstånd när jag hade passerat gränsen för hur långt jag brukar springa. Inte för att jag egentligen var trött utan för att jag hade en föreställning om att jag borde vara trött.

Så hur tar man sig över? För mig fungerar det att ta en liten bit i taget, ett steg i taget, att vara i nuet så mycket som möjligt och koppla bort alla begränsande tankar. Lyssna på ljudet av fotstegen mot gruset, känna rytmen av min andning, se träden och blommorna runt om kring mig.

Under rundan reflekterade jag över klippet jag la upp häromdan. Så klokt. Tänk att vi människor gör det så svårt när det egentligen är så enkelt. Istället för att acceptera och känna våra känslor, vår sårbarhet, är vi fullt upptagna med fly på alla möjliga och omöjliga sätt. Tro mig, jag har provat det mesta, bara för att tillslut inse att det handlar om att våga stanna upp. Att våga känna känslan hur den än må vara till 100%, verkligen till 100%. För precis som vid mentala trösklar är inte känslan i sig som begränsar oss - det är våra tankar och föreställningar om dem.

I varje känsla, när man upplever den till 100% finns stillhet, precis som i stormens öga.