Malmömilen

Foto: Malmomilen.se

Så hur gick det då i lördags på Malmömilen? Helt ärligt var det nog den jobbigaste löprundan hittills jag har tagit mig runt. Och min sambo vann stort. Så det var bara att bita i det sura äpplen och gratulera honom till hans fantastiska tid.

En av anledningarna till att det var så tungt är att jag haft en långdragen förkylning som inte velat ge med sig så jag har inte kunnat träna som jag önskat. Ändå hade jag en föreställning om att eftersom det var ett lopp skulle det nog gå ganska lätt ändå; att energin från de andra löparna och de som stod och hejade på skulle bära mig, trots min ganska dåliga form. Det var inget som bar mig fram kan jag säga, utan det var blod, svett och tårar från nästan allra första metern och en mental kamp mot min innerliga önskan att sluta springa och strunta i alltihop. Då känns 10 km extremt långt. Och allt det där man föreställer sig att ett lopp ska vara, var det inte. Vid 7 km kände jag att jag skulle vinna kampen, att jag skulle ta mig i mål, men det var knappt. Men jag tog mig i mål på 54.07 och så här i efterhand är jag nöjd med den tiden. Framförallt så känner jag mig taggad att träna mer igen, för så jobbigt hoppas jag aldrig ett lopp känns igen. Så nu är det vila en dag till, sen är det på det igen!